Till han som gjort att jag aldrig mer kommer lita på någon.

Till han som fick mig att tro på mig själv.

Till han som gjort så jag slutat tro på mig själv.

Till han som fick mig att må bra.

Till han som fick mig att må skit.

Till han som fick mig att totalt tappa fattningen på livet.

Till han som fått mig att tappa kontrollen över mig själv.

Till han som fått mig att inte tro på evig, riktig kärlek.

Till han som fick mitt hjärta.

Till han som krossade mitt hjärta.

Det är till dig jag skirver.

Om dig, om oss, om mig.

Jag vet, jag måste gå vidare. Men först måste jag få skriva, prata och gråta.

När jag försöker släpppa taget, försöka gå vidare, när du håller på att tappa mig, det är då du kommer. Du binder fast vid mig igen. Så hårt, så hårt.

I november trodde jag mig släppa dig. jag trodde jag var kär i en annan.
Men jag var inte det.
Jag tyckte om.
Är skillnad på att vara kär och att tycka om.
Verkligen.

Min riktiga kärlek, det är du.

Det är dig jag älskar.

Du säger att det är mig du älskar.

Jag tror mig veta att du säger det till fler.

Jag har stått och tittat på medans jag väntat.

Jag har stått och sett på, sett på det som fått mitt hjärta att falla i 1000 bitar.

Någonstans har jag ändå haft hoppet.

Annars skulle jag inte ha väntat så här länge.

Jag vill att ni ska veta, det har varit ombytta roller.
Verkligen.
Men jag har alltid funnits vid hans sida, på gott eller ont.
Jag har alltid ställt upp.

Jag är inte så jävla patetisk så att jag, i 1, 5 års tid, mer än det, fortfarande är kär.
Nej, utan det är alltid någonting som drar mig tillbaks till dig.
Gång på gång.

.