där finns 2 brev

nån teckning som står för nån smärtsam kärlek, eller?

foton på en fin hund

ett FINLIR hjärta å bakom det finns jag och världens bästa evelina

en bild på mosters aston

nå kvitton

en bild på kenny, en av världens bästa människor

sen hänger det 2 dödsannonser där; ena är thors

den andra är farfars

jag får en klump i magen varje gång jag läser den:

hand i hand från ungdomsåren

vi har vandrat med varann

vi delat kärlek, hopp och frid

vi delat sjukdom, sorg och strid

varje gång jag är i kalix far jag och sätter mig bredvid farfar, tänder ett ljus, pratar lite med honom och lämnar tårar i den nygrävda jorden.

jag var förbi till farmor för någon dag sen. vi pratade om farfar och alla fina minnen vi har efter honom.

även om han inte bott hemma på mer än ett år så kändes det så konstigt allt. på byrån i hallen fanns inte längre den lilla skålen med farfars borste i, han låg inte på soffan då man kom dit och man hörde inte en röst som löd: -ja nog är det riktigt att du kommer och hälsar på farmor och farfar.

den gamla soffan i vardagsrummet finns inte heller kvar längre. där hade farmor och farfar en speciell plats där dom alltid satt på.

allt är så konstigt.

farfar blev sjuk. i början tyckte man att det kunde vara lite kul då han sa endel roliga saker, men sen blev den bara smärtsam. farfar var inte farfar något mer. han var inte som den farfar jag ville minnas. han bara låg i sin säng. man undvek nästan att fara dit för att det var så jobbigt att se.

men jag är innerligt tacksam att jag fick och tog den chansen att säga hejdå till honom.
på riktigt.
bara han och jag.
den dagen jag var på sjukhuset och han bara låg och tittade upp i taket med en tom blick.
jag höll hans hand och pratade med honom.
då det blev alldelens för smärtsamt och se.
han väntade på gud.
jag pussade honom på kinden och viskade: jag älskar dig. hej då farfar.

farfar var en underbar människa.